Under de senaste 15–20 åren har strokevården genomgått en av sina största förändringar någonsin. Nya forskningsgenombrott har gjort stroke till ett uttalat akuttillstånd, samtidigt som synen på livet efter stroke blivit mer långsiktig. Det har räddat hjärnvävnad, minskat återinsjuknande och förändrat hela vårdkedjan. 

Stroke var länge ett tillstånd där vården främst handlade om omhändertagande och rehabilitering. I dag är situationen en helt annan. Forskning har visat att snabba och riktade insatser kan avgöra om en patient återfår funktion eller får bestående funktionsnedsättningar.
– När jag började arbeta med stroke var det något man kunde ta i ganska lugn takt. Fokus låg på att undvika liggsår och nya proppar. I dag är stroke ett uttalat akuttillstånd där man försöker ta bort eller lösa upp proppar, säger Mia von Euler, rektor vid Sophiahemmet Högskola, professor och specialist i neurologi.

Mia von Euler är även ledamot i Strokeförbundets vetenskapliga råd, som bidrar till att kvalitetssäkra de forskningsprojekt som beviljas medel från Strokefonden. Genom rådets samlade medicinska och vetenskapliga kompetens säkerställs att forskningsanslagen används till projekt med hög kvalitet och tydlig relevans för hela strokekedjan – från förebyggande insatser till rehabilitering och livet efter stroke.

Trombektomin blev en avgörande vändpunkt
Den enskilt största förändringen inom akut strokevård kom 2015, då flera internationella studier visade tydlig effekt av trombektomi – ett ingrepp där proppen mekaniskt avlägsnas ur hjärnans kärl.
– Vi gjorde trombektomier även tidigare, men utan stark evidens. Det gjorde att behandlingen inte infördes jämlikt. När de stora studierna kom, med den nederländska MR CLEAN först och flera andra som avbröts i förtid på grund av tydliga resultat, förändrades detta säger hon.
Resultaten gav trombektomin en självklar plats i vården och gjorde snabb diagnostik avgörande redan i ambulansen.
– Hela strokekedjan har behövt byggas om. I dag är det avgörande att tidigt identifiera rätt patienter och köra dem till rätt sjukhus direkt. Det är en game-changer. 

Stroke ses alltmer som ett livslångt tillstånd
Samtidigt har synen på vad det innebär att leva med stroke förändrats. I dag beskrivs stroke allt oftare som ett kroniskt tillstånd, där behoven kan variera över tid.
– Bara för att man har rehabiliterats en gång betyder det inte att man är klar. Träning är en färskvara. Blir du till exempel sängliggande i samband med en infektion kan gamla svagheter komma tillbaka, säger Mia von Euler. Det finns sedan ett par år ett strukturerat vårdförlopp för rehabilitering som bland annat lyfter behovet av återkommande rehabilitering.
Detta har lett till ett ökat fokus på strukturerad och återkommande uppföljning – något som fortfarande brister.
– Vi är väldigt duktiga på den akuta delen. Det långsiktiga ansvaret är mer utspritt, och många patienter upplever att de tappas bort efter några år. 

Teambaserad vård gör skillnad – men inte för allt
Redan på 1990-talet visade forskningen att strokeenheter och teambaserad vård förbättrar både överlevnad och funktion. Den principen är fortfarande central, men alla problem är inte lösta.
– Stroke är komplext. Det handlar inte bara om motorik, utan om kognition, fatigue, stresskänslighet och ofta dolda funktionsnedsättningar. Där finns det fortfarande mycket vi inte fullt ut förstår, säger hon.
Fatigue och nedsatt stresstålighet är exempel på områden där forskningen ännu inte gett entydiga svar.
– Det är svårt att veta vad som är en direkt konsekvens av hjärnskadan och vad som är konsekvenserna av att leva med skadan. Det finns inte en behandling som passar alla. 

Färre återinsjuknar – tack vare bättre prevention
Även inom sekundärprevention har forskningen lett till stora förbättringar. Kortvarig dubbel trombocythämning efter lindrig stroke eller TIA, samt införandet av nyare blodförtunnande läkemedel vid förmaksflimmer, har minskat risken för nya strokehändelser.
– Vi behandlar riskfaktorer mer konsekvent i dag. Tidigare var äldre och kvinnor ofta underbehandlade, särskilt när det gällde förmaksflimmer och blodfetter. Det har förändrats, och det syns i statistiken, säger Mia von Euler. 

Hjärnblödningar och fatigue – nästa stora utmaningar
När hon blickar framåt pekar hon ut flera områden där kunskapsluckorna fortfarande är stora.
– Hjärnblödningar är ett tydligt exempel. Vi har kommit mycket längre när det gäller ischemisk stroke, men när det kommer till hjärnblödningar finns det mycket kvar att göra. Det är färre patienter, vilket gör forskningen svårare, men behovet är stort.
Även långvarig fatigue, depression och nedsatt stresstålighet är områden där nya lösningar behövs.
– Och så finns beteendeforskningen. Hur får vi människor att söka vård i tid? Stroke gör inte alltid ont och då väntar många. Att förändra det beteendet är svårt, men avgörande.