När Nina Gustafsson drabbades av stroke var hon 35 år, gravid i vecka 25 och mitt i vardagen med arbete, familj och små barn. Det som först kändes som migrän visade sig vara blodproppar i hjärnan. Här berättar hon om dagen som förändrade allt, om en lång återhämtning – och om envisheten som burit henne framåt. 

Dagen började till synes som vanligt. Nina hade varit förkyld och haft feber och när huvudvärken slog till tänkte hon att det handlade om migrän – något hon haft tidigare. Men smärtan var annorlunda. Den var starkare, mer intensiv och gick inte att skaka av sig. 

– Det gjorde fruktansvärt ont bakom höger öga. Till slut kände jag att antingen kommer jag att kräkas eller svimma av smärtan, berättar Nina.  

Hon hade precis badat sina två mellansöner, fyra och fem år gamla, när hon insåg att hon inte kunde stå upp längre. Hon la sig rakt ner på badrumsgolvet. Sambon Alen reagerade direkt när han såg henne. 

– Han såg att det här inte var som vanligt. Han ringde ambulans och min mamma, så att hon kunde komma och ta hand om barnen om något skulle hända. 

När ambulansen kom gick allt snabbt och ett akuttest genomfördes på plats. 

– De bad mig lyfta vänster arm och ben. Jag tyckte att jag gjorde det, men det hände ingenting. 

Två proppar i hjärnan – och en kamp mot klockan
Färden gick till Karlskrona sjukhus där en röntgen snabbt visade två blodproppar på höger sida av hjärnan. Samma kväll transporterades Nina vidare till Lund. 

– En kunde lösas upp direkt, men den andra krävde mer avancerad vård. De gick in via ljumsken och försökte lösa proppen, men kärlet klappade ihop, så det var väldigt komplicerat. 

Efter ungefär en vecka i Lund flyttades hon tillbaka till Blekinge. Först till Karlskrona och därefter till Karlshamn, där hon låg på strokeavdelning i flera månader. 

– Allt gick så fort i början. Det tog lång tid innan jag mentalt förstod vad som faktiskt hade hänt. 

Graviditeten som tog all plats
När Nina till slut började förstå allvaret var fokus ändå inte på henne själv. Hon var gravid i vecka 25 och oron handlade nästan uteslutande om barnet i magen. 

– Jag tänkte inte på mig själv alls. Jag var bara rädd för hur det skulle gå för honom. 

Specialistmödravården kopplades in direkt och kontrollerna var täta. 

– De var hos mig flera gånger om dagen, lyssnade på hjärtat och kände på magen. Så länge han rörde sig kände jag mig lugn. 

Den 3 juli 2025 föddes sonen Elis med planerat kejsarsnitt. 

– När han kom ut frisk och fin kunde jag äntligen slappna av. Då visste jag att han hade klarat sig.

Från rullstol till egna steg
Stroken påverkade hela Ninas liv. Hon blev förlamad i vänster kroppshalva och var till en början helt beroende av rullstol. Men återhämtningen gick framåt, steg för steg. 

– I mars satt jag i rullstol. I juli gick jag med krycka. I december gick jag helt självständigt. 

Hon hade satt upp februari 2026 som mål för att lägga bort kryckan, men envisheten tog henne längre snabbare än hon själv trott. 

– Jag är extremt envis. När någon säger ”det där kan du inte” eller ”det får vi se om du någonsin klarar”, då blir jag ännu mer motiverad. 

Armen på vänster sida fungerar fortfarande inte fullt ut, men Nina vägrar se det som ett permanent tillstånd. 

– Den är inte igång än. Men den kommer att bli det. Det har jag bestämt.

Drivkraften som burit henne framåt
Det svåraste under återhämtningen har varit att acceptera att allt tar tid. 

– Jag har inget tålamod alls. Att behöva se det här som ett långsiktigt jobb har varit jättejobbigt. 

Samtidigt har hon haft en tydlig drivkraft: barnen. Fyra söner, födda 2011, 2020, 2021 och 2025. 

– De har varit min motivation. Jag har inte haft tid att fastna i tanken ”så här är det nu”. För mig har det alltid varit: det här är tillfälligt. 

Till andra unga som inte tror att stroke kan drabba dem har hon ett tydligt budskap. 

– Om det händer: på med pannbenet. Var envis. Stå på dig och kräv den hjälp och det stöd du har rätt till.