Elisabeth Olsen var 39 år när hon gick in för en planerad operation. Hon vaknade upp med en massiv hjärnblödning och en kropp som inte längre lydde. Återhämtningen blev lång och kantad av hjärntrötthet, sorg och acceptans – men också av ett nytt syfte i livet.

År 2010 skulle Elisabeth Olsen opereras för en medfödd kärlmissbildning i hjärnan, ett så kallat AVM. Några år tidigare hade hon haft domningar i benen och utretts för MS. Då upptäcktes missbildningen – ett kärlnystan som innebar risk för blödning.

Operationen skulle minska risken. I stället inträffade det man ville undvika.

– Jag var lite orolig, men jag var 39 år och kände ingen som haft stroke. Antingen går det bra eller så dör man, så tänkte jag. Att man kunde bli livslångt funktionsnedsatt fanns inte i min värld.

Under ingreppet fick hon en massiv hjärnblödning. Hon minns fragment från den första tiden.

– Jag var väldigt dålig. Jag hade delirium i början och sedan blev jag nedsövd. Från sjukhustiden har jag nästan inga minnen alls.

När hon vaknade var vänstersidan förlamad.

– Jag skulle bara in för en operation och vaknade upp halvsidigt förlamad. Det kändes som att någon hade lagt en armprotes i sängen. Jag var i total chock.

I stället för att gå hem två dagar senare, som planerat, väntade en lång rehabilitering.

Hjärntröttheten – den osynliga kampen
Att lära sig gå igen var en konkret och synlig utmaning. Men det var något annat som kom att prägla hennes liv ännu mer.

– Att lära sig gå är svårt, men det finns ändå en glädje i det. Det allra svåraste har varit hjärntröttheten.

Ljud och intryck blev övermäktiga.

– Jag kunde inte förstå varför kylskåpet lät för högt. Jag gick runt med öronproppar hela dagarna.

Samtidigt var hon småbarnsmamma. Sönerna var tre och sju år när hon insjuknade.

– Man kan inte sätta barnen på paus. Jag fick lägga all min lilla energi på att vara mamma. Det är den största sorgen – att inte orka som man vill.

Före stroken arbetade hon som contract manager och reste mycket i jobbet. Hon älskade tempot och ansvaret.

– Jag älskade mitt jobb. Men jag insåg att jag inte kunde koncentrera mig längre. Allt tog längre tid. Jag uppfattade inte saker som jag brukade. Jag kände mig nästan dum.

Efter ett år fick hon sjukersättning.

– Det var fruktansvärt att inse sina begränsningar. Man får bita i det sura äpplet och acceptera att livet inte blir som man tänkt.

Från isolering till acceptans
De första åren präglades av isolering. Sociala sammanhang krävde mer energi än hon hade.

– De första fem åren kändes som isoleringscell. Nästa fem som öppen anstalt. I dag är det som fotboja – den finns där, men jag kan leva med den.

Vändningen kom när hon deltog i ett åtta veckor långt mindfulnessprogram.

– Där lärde jag mig att andas och acceptera situationen som den är. Det förändrade mycket. Ljudkänsligheten blev bättre och jag kunde börja träffa vänner igen.

Med tiden började hon märka att något inom henne förändrats.

– Jag har aldrig varit tålmodig. Det har jag fått lära mig nu. Att stanna upp. Att inte stressa. Jag har hittat en ny version av mig själv.

Hon beskriver hur hoppet långsamt återvände.

– Det är en lång process. Det är det man inte förstår i början. Men det finns hopp om livet.

Ett nytt syfte – att hjälpa andra
Engagemanget i föreningslivet blev avgörande. När hon började delta i aktiviteter inom strokeföreningen öppnades en ny väg.

– Plötsligt insåg jag att jag kunde sitta med i en styrelse. Det blev min väg tillbaka.

I dag är Elisabeth Olsen ordförande i Strokeföreningen Västra Götaland. Hon är också ledamot i Strokeföreningen Göteborg och sitter i styrelsen för Strokeförbundet nationellt. Engagemanget har vuxit fram steg för steg – och blivit en central del av hennes nya liv.

Ett område ligger henne särskilt varmt om hjärtat: SMIL, Stroke Mitt i Livet, som är förbundets satsning för personer som drabbas av stroke i yrkesverksam ålder.

– När man får stroke mitt i livet hamnar man ofta mellan stolarna. Man är för ung för att känna igen sig bland de äldre, men livet är samtidigt helt förändrat. Därför betyder SMIL väldigt mycket för mig. Det är där jag verkligen känner att vi gör skillnad.

Att stötta andra har gett henne en ny mening.

– Att kunna hjälpa någon annan ger mig lika mycket som jag ger. Det har blivit mitt nya arbete, mitt nya sammanhang.

Rådet till andra – skynda långsamt
Till den som nyligen drabbats vill hon förmedla lugn.

– Ta det lugnt. Gå inte tillbaka för snabbt. Många får bakslag när de pressar sig för tidigt.

Hon betonar att hjärntrötthet kan visa sig långt efteråt.

– Lyssna på kroppen. Det blir bättre, men det tar tid. Man kanske inte tycker att man har den tiden. Men den måste få finnas.

Det liv hon en gång levde finns inte längre. Men något annat har vuxit fram.

– Jag förlorade mycket. Men jag har också funnit något nytt. Jag är inte samma person som före stroken – och det är okej.