När både maken Göte och mamman Gullan drabbades av stroke förändrades allt. För Gunilla Lindkvist innebar det många år av oro, ansvar och nya rutiner – men också viktiga insikter om vad som bär när livet skakas om. 

Det var sent i september 1998, bara timmar efter valvakan, när Gunilla märkte att något inte stämde. Hennes man Göte, då 49 år, låg orolig i sängen. När hon tände lampan såg hon att hans ansikte var snett. 

– Jag förstod direkt att det var en stroke. Jag ringde 112 utan att tveka, berättar Gunilla. 

Göte hade nyligen startat eget företag och skötte samtidigt jordbruket med sin bror. Familjen hade tre barn i olika skolåldrar och en hundvalp som krävde sin uppmärksamhet. Stressen kring jobbet och gården var påtaglig, och mitt i detta kom stroken – som ett blixtnedslag. 

– Vi bodde på landet, så ambulansen tog tid. Det var en enorm chock. Min man var mitt i livet, stark, aktiv och engagerad i allt. 

Rehabiliteringen och vägen tillbaka
Göte blev inlagd på sjukhus i Västerås, där han stannade i tre månader. Han hade fått en propp i hjärnan som påverkat högra sidan av kroppen. Den första tiden präglades av osäkerhet och många frågor: Skulle han överleva? Hur skulle livet bli? 

– Han fick en fantastisk sjukgymnast redan efter ett par dagar. De satte igång träningen direkt, vilket jag tror var avgörande. 

Göte var målmedveten och tränade intensivt för att återfå funktioner. I december samma år fick han komma hem, men vardagen var förändrad. Gunilla arbetade heltid, barnen gick i skolan – och Göte var tvungen att anpassa sig till ett nytt liv. 

– Han fick inte köra bil till en början och klarade inte uppkörningen första gången, men han försökte igen. Det var viktigt för honom att vara så självständig som möjligt. 

Att orka vara nära – men inte göra allt
Som anhörig blev Gunilla snabbt tvungen att hitta en balans mellan att hjälpa till och att backa. Att låta Göte klara sig själv var ett sätt att visa respekt – och att möjliggöra återhämtning. 

– Min mamma tyckte att jag var hård när jag bad honom skära sin egen biff med en dåligt fungerande högerhand. Men jag sa: ‘Om jag är på jobbet, vem ska göra det då?’ 

Göte återfick aldrig sin fulla arbetsförmåga, och företaget lades ner. Men han fortsatte att leva ett aktivt liv – reste, umgicks och hjälpte vänner med jordbruk. Käppen och den svaga högerhanden hindrade honom inte från att leva – bara från att göra allt som förut. 

Ett nytt slag – och en annan sorts förlust
17 år efter makens stroke drabbades Gunillas mamma Gullan av en massiv stroke under en lunch med väninnorna. Hon fick propplösande behandling, men nya proppar gjorde läget snabbt kritiskt. 

– Det var fruktansvärt att se henne bli så dålig. Hon tappade talet delvis, blev sängliggande och sondmatades. Hon var sig inte lik längre, men behöll sin humor. 

Gullan flyttade till ett äldreboende och blev kvar där resten av sitt liv. Gunilla försökte göra vardagen ljusare – ta ut henne i parken, bjuda hem henne vid högtider och hålla kontakten levande. 

– Hon älskade att promenera. När jag tog henne ut i rullstol blev hon glad. Det lilla betydde allt. 

Att finnas kvar – och bli sedd
Att leva nära två personer som drabbats av stroke har gett Gunilla erfarenheter hon önskar att fler förstod. 

– Det svåraste var att acceptera att Göte inte var som förut. Det var inte bara jag som drabbades – det var hela familjen. 

Hon berättar om vänner som stannade kvar, som kom med mat, hjälpte till och vågade fråga hur det var. 

– En bekant mötte mig på parkeringen, stannade upp och sa: ”Får jag fråga hur du mår?” Det betydde så mycket. Man ska inte undvika människor i kris. Man ska gå fram. 

Och det viktigaste budskapet? 

– Den som fått stroke finns kvar. Även om man haltar eller inte kan prata – man är fortfarande någon. Man måste få fortsätta vara människa.