Hon har stått på scen i decennier och sjungit sig in i svenska folkets hjärtan – och nu berättar hon öppet om sina två strokar, om rädslan, rehabiliteringen och livet efteråt. Siw Malmkvist bjuder på värme, skratt och eftertanke när vi möts i hennes hem. Stroke har många ansikten – ett av dem är Siws. 

När jag klickar fram hennes namn på porttelefonen och det ringer hos henne där uppe, öppnas dörren. Men för att komma vidare genom gården krävs dessutom en kod till nästa port. Eftersom det alltid krånglar kommer Siw till slut nedspringande för att möta mig personligen. 

– Det här stressar mig varje gång, varför kan man inte bara ha en portkod? säger hon med ett leende, innan hon ger mig en kram som värmer långt in i hjärtat. 

Vi går in i köket, kaffet sätts på och kaffebrödet jag tagit med dukas fram. Det tar inte många minuter innan samtalet blir varmt och personligt – precis som Siw själv. 

Jag berättar för Siw att jag själv såg henne spela Pippi som barn. Jag minns så tydligt när hon kom in hjulandes på en hand – och hur Herr Nilsson låg lite på sned i sitt lilla hus. 

Siw skrattar när jag berättar och bekräftar:
– Ja, så började jag föreställningen varje gång. Att hjula in på scenen var barnens stora jubelögonblick.

Första stroken – och ett sista bloss
Hon berättar om sin första stroke, som drabbade henne 2005 under en resa i Tyskland tillsammans med bland andra vännen Wenche Myhre. När Siw plötsligt inte kunde knäppa knapparna i koftan reagerade Wenche. Det blev en färd till sjukhuset. 

– Jag fick frågan ’rauchen Sie?’ (röker du?) och tänkte, det är klart – det är rökningen som gjort det här, minns hon. 

I taxin på väg till hotellet frågade chauffören om det var okej att han rökte. "Ja visst", svarade Siw – och tog själv ett sista bloss. Sedan dess har hon inte rört en cigarett.  

Skam, skuld – och att våga tala om det
Efter första stroken kände Siw en viss skam, nästan som om hon själv bar skulden. "Varför just jag?" Hon hade levt ett gott liv, ätit bra, tyckt att vin smakar surt och därför knappt druckit, rört på sig – ändå kom stroken. 

Det är därför det har gått lite tid innan hon nu vill tala öppet. Hon behövde perspektiv för att kunna dela sin berättelse. "Stroke kan drabba vem som helst – och jag vill att andra ska slippa känna skuld," säger hon. 

När jag berättar hur många som drabbas varje år, både i Sverige och i världen, blir hon tyst en stund och paff över omfattningen. 

Jag har med mig det senaste numret av StrokeKontakt, där 10-årige Tore pryder framsidan. En påminnelse om att stroke inte har någon ålder. Vi pratar om det, och om hur fantastisk hjärnan faktiskt är – att den kan reparera sig och hitta nya vägar om man tränar. 

Andra stroken – och rädslan för afasi
Juldag 2023 kom nästa stroke. På väg hem till sonen Henrik tappade hon plötsligt talförmågan. 

– När jag skulle räcka över kaffepaketet som jag hade med mig och försökte säga något kom det några obegripliga ord ur min mun. Henrik trodde först att jag skojade, och jag undrar varför han glodde så konstigt på mig!

Vi pratar om att ungefär 25 procent av alla som får stroke drabbas av någon form av afasi. Jag berättar för henne om Gudrun, en medlem i Strokeförbundet, som intervjuades i förra numret av StrokeKontakt. Hon beskrev det så träffande: "Man blir som i sitt eget fängelse. Man vet vad man vill säga men det kommer inte ut." 

Siw nickar och säger att just den rädslan – att inte kunna uttrycka sig – var stor. 

På sjukhuset – det svåraste beslutet
Dottern Tove som också var på plats ringde ambulans som kom inom 10 minuter och på sjukhuset mötte Siw en vänlig läkare som påminde henne om Ukrainas president Zelensky. Han förklarade att proppen satt i hjärnan, vad som kunde hända om den inte opererades bort – och att beslutet var hennes. 

Det var ett av de svåraste ögonblicken i hennes liv. Tankarna fladdrade mellan ja och nej. Tanken på att någon skulle gå in i hennes hjärna skrämde henne. Till slut hörde hon sig själv säga ja. 

– Jag var så rädd att jag nästan svimmade när jag sa det. Men det var det viktigaste beslutet i hela mitt liv.

Nyfiken – även på operationsbordet
När operationen väl började fick hon kontrastmedel i kroppen.
Vätskan kändes varm, nästan som ättika i kroppen, och snittet i ljumsken gjorde ont. Att ligga stilla var värst. Men när läkaren väl nått hjärnan kände hon ingenting. Nyfiken som hon är bad hon läkaren flytta skärmen så hon kunde se. Läkaren log och svarade: Jag tror nog det är bäst att jag ser mest här.

Siw hade gärna velat se proppen, eller till och med fått behålla den. "Hur såg den ut egentligen? Som en liten klump? Jag undrar fortfarande." 

Rehabilitering – varje dag
Siw har varit mycket målmedveten i sin rehabilitering. Efter den första stroken var hennes vänstra hand långsam och ville inte riktigt följa med. 

– Jag tränade ordentligt med handen varje dag. Och det gav resultat.

Hon visar sin handskrivna lista på övningar: tåhävningar och balansövningar. Den följer hon fortfarande varje dag. 

– Vigheten sitter kvar, det är en sak. Men jag vill vara stark. Det är styrkan som gör att jag vågar röra på mig och fortsätta träna. Har man bra balans så vågar man också mer.

För Siw är benen allra viktigast. Hon menar att det är grunden – starka ben ger bättre balans, och balansen tränar hon varje dag. Hon berättar med ett leende att det finns mängder av tips om träning på nätet, men att hennes egen enkla lista med övningar fungerar bäst för henne. I dag är hon också mycket noga med sitt blodtryck. Vid varje besök i vården vill hon veta resultatet och följer det noggrant. 

Tacksamt konstaterar hon:
– Tack och lov har jag inga efterverkningar efter stroken. Åldern är bara en siffra på hur många år man fått leva – men jag känner mig lika gammal som min dotter tycker jag, 60, till och med yngre ibland! Jag är jätteglad över att jag kunde rehabilitera mig själv.

Hennes envishet och humor gör att träningen blir en naturlig del av vardagen. Siw är ett levande exempel på att rehabilitering fungerar – men också på att det är något man själv behöver göra, steg för steg, varje dag. 

Slutet – omöjligt att inte bli lite kär
När jag lämnar Siw tänker jag på rubriken av en recension av hennes film Filmen om Siw: Omöjligt att inte bli lite kär i Siw Malmkvist. Precis så känns det. Hon är varm, stark, nyfiken, humoristisk – en av våra stora artister. 

PS. Jag hoppas att din bostadsrättsförening snart ordnar en portkod, kära Siw – så att du slipper stressa varje gång du får besök. DS