En träningsresa i Kroatien. En kropp i sitt livs form. Ett liv fullt av kärlek, familj och framtidstro. Men mitt i allt det ljusa slog stroken till och vände upp och ner på allt. Här berättar Elisabeth Stensby om kampen, återhämtningen och styrkan som bar henne vidare. 

– Jag var på en så bra plats i livet, berättar Elisabeth Stensby som drabbades av en stroke för sju år sedan under en träningsresa i Kroatien. 

– Vi hade haft en fantastisk sommar med segling i fem veckor. Våra tre döttrar hade flyttat hemifrån, så vi var inne i en ny fas – det var bara jag och min man igen. 

Elisabeth hade just reflekterat över hur bra allt kändes. Hon trivdes på jobbet, kände sig lycklig och hade hämtat hem en efterlängtad valp kort innan hon skulle på träningsresan. 

– Jag hann till och med tänka: "Vad skulle kunna förstöra det här?" kort därefter fick jag min stroke. 

En skärande huvudvärk och ett nytt liv
Under ett träningspass på en ö i Kroatien började Elisabeth känna sig märklig. 

– Jag hade solat och badat under dagen. När vi började träningen kände jag mig lite konstig men jag tänkte att det kanske var vätskebrist. Efter första varvet av träningen fick jag en fruktansvärd huvudvärk. 

Andra deltagare reagerade på att hon var förvirrad. På ön fanns ingen vård – en ambulans kom för att hämta sjukvårdspersonal som sedan tog henne med till en helikopter. 

– Jag vaknade i luften. Jag minns lukten av flygbränsle och att jag hörde hur de sa “massive stroke”. 

När de försökte ta av hennes smycken för en undersökning märkte Elisabeth att vänstra handen inte fungerade. 

– Då blev jag riktigt orolig. Jag kunde inte ta av örhänget. 

Väl på sjukhuset skällde en läkare på henne för att han inte trodde att en hälsosam, normalviktig kvinna utan alkohol- eller tobaksvanor kunde ha fått stroke. 

– Jag var i mitt livs form. Men kroppen hade andra planer. 

Ett ovisst vakuum mellan två världar
Elisabeth låg ensam på sjukhuset i Kroatien. Telefonen var kvar på hotellet. Det tog tid innan SOS International fick kontakt med henne och kunde starta processen för hemtransport. 

– Jag minns att jag tänkte: "Så här får det väl inte gå till?" 

Tio dagar senare kunde hon flygas hem. På flygplatsen i Trollhättan väntade sjuktransport till strokeavdelningen i Kungälv och där stod hennes döttrar och tog emot henne. Snart blev det klart att hon skulle vidare till Högsbo neurorehab. 

– Jag hade hälsat på vänner där tidigare, så jag visste att det var ett bra ställe. Men det var tungt att den här gången vara där som patient. 

Att träna för livet – inte för att bli tränad
Rehabiliteringen blev en livsuppgift. 

– I början kunde jag inte gå. Att inte klara att klä på sig, inte kunna bestämma vad man vill göra – det var som att livet hade valt åt mig. 

Hon satte upp mål. Att kunna gå utan krycka. Att springa igen. 

– Min man säger ofta: "Du går inte till fysioterapeuten för att bli tränad, du går för att träna." Det är en bra beskrivning av inställningen. 

Men kampen pågick inte bara i kroppen. 

– Hjärntröttheten är det värsta. Jag kan uppfattas som glad och pigg, men inuti är jag som en trotsig treåring som bara vill lägga mig ner och skrika. Det är som att hjärnan bara inte orkar mer. 

För Elisabeth blev motionen hennes absolut viktigaste strategi. 

– Jag har lärt mig att om vi ska bort på kvällen så tar jag en löprunda på dagen. Det är mitt sätt att orka. Jag har hittat ett lifehack.  

Att våga visa vad man bär
När Elisabeth började gå utan kryckor kom nya utmaningar. 

– Plötsligt såg folk inte längre att jag var sjuk. Jag gick snett och då trodde många att jag var full. Jag såg blickarna, hörde viskningar. 

Det var smärtsamt. Men hon valde att vara öppen. 

– Jag har inget att dölja. Jag säger som det är: "Jag går så här för att jag varit förlamad." 

I dag försöker hon inspirera andra att inte döma. 

– Man ser bara ytan. Många har sagt att de aldrig tänkt på att det kunde vara något annat än fylla. 

Ett annat liv – men ändå bra
Stroken förändrade allt – men inte Elisabeths livsglädje. 

– Jag har lärt mig hur stark jag är. Jag har världens finaste familj och vänner. Jag har fått använda allt jag lärt mig om ledarskap – fast på mig själv. 

Segelbåten finns inte kvar. Men nu rullar livet vidare i husbil. 

– Det är skönt att ha hemmet med sig och kunna stanna och vila när jag blir trött. Samtidigt är det mycket intryck genom den stora vindrutan – att åka husbil kan vara påfrestande för hjärntröttheten. 

Och kanske är det där, mitt i det nya, som Elisabeths budskap landar tydligast:

– Det blev inte som det skulle – men det blev. Och det blev bra, fast på ett annat sätt.